"Slite", ©Gunnar Falk BUS 2005

Gammal dam i Samokow,
© Mikael Kihlman BUS 2005
upp_pil  
volym
 

 


Mikael Kihlman, olja och torrnål
Gunnar Falk, Blyerts och vaxkrita
Härnösands Konsthall, 22.01-12.02 - 05

Vad är det som gör svartvita bilder så laddade. I vår tid är de flesta bilderna omkring oss i färg. När det skymmer avtar vår förmåga att se färg. I mörkret är faktiskt alla katter grå. Ibland frågar vi oss om vi drömmer i färg eller svartvitt. Likadant är det med vårt minne.


Länge ansågs svartvita filmer och fotografier mera trovärdiga än de i färg, mer ”dokumentära”. Men vårt förhållande till det förändliga bildspråket ändrar vårt sätt att se. Idag kan reklamen tillgripa svartvita bilder, mest bara för att ”sticka ut”.


Fotografier var till att börja med svartvita (även om man tidigt experimenterade med färg). Konstgrafiken var också till att börja med i huvudsak svartvit. Den tog till sig färgen rätt sent. Men ändå - fortfarande har den svartvita grafiska bilden speciella förtjänster som färggrafiken lätt gömmer bort. Axel Fridell påminner oss ständigt om detta i Härnösands Konsthall.


När nu Mikael Kihlman och Gunnar Falk tillsammans ställer ut sina verk på Härnösands Konsthall får vi tillfälle att fundera vidare över den svartvita bildens speciella energi. Det är det grafiska ”uttrycket” som förenar de båda konstnärerna, men temperamenten är så olika.


Gunnar Falks expressiva bilder tycks födda ur en vrede och en längtan att få spränga sig ut till det som skymtar där utanför, både lockande och hotande. På väldiga, stora ark har han tecknat med blyerts och vaxkrita i en kombination och med en metod där tillfälligheter föder former och ljus uppstår. Svärtan är vaxblank, dominerande och djup. Det breda blyertsstiftets lättflygande spår har fått ge övergångarna mot det bländande ljuset. Till det ljuset dras vi. Där finns möjligheterna. Vad händer den dag Gunnar Falk gör sig fri från det svarta inre?


Mikael Kihlman, som är en mästare i torrnålsteknik, ger oss ett helt annat anslag. I hans bilder finns istället en introvert ton och en melankoli, vare sig den kommer från platsen han besökt eller från hans eget inre. Hans oljor hålls i en dämpad färgskala i motiv snarlika grafikens. Ensamhetskänslan dominerar i hans bilder, som om människorna vänder oss ryggen. Det är främst han grafiska blad som bär. Där blir bilderna som tecken för övergivenheten efter festen, på vägen hem genom nästan folktomma gaturum. I vattenpölarna leker fantasin med de inre möjliga resorna, ända långt utanför bildytans rum. Så ser jag dessa bilder. Andra ser säkert något annat.
Torgny Åström